Att inte andas (1)
Det har gått ett par timmar.
Man är inte medveten om det utanför. Tid. Rum. Människor.
Den där bubblan omsluter mig och min familj.
Vi sitter i ett litet rum med en högt älskad person i mitten.
Det är inget speciellt med rummet, mer än att det är så kallt.
Kallt på grund av avsaknaden av känslor och liv.
Men ändå är det så mycket känslor i rummet att inte ens
Shakespeare skulle kunna förklara hur mycket det faktiskt är.
Människan i mitten, som är så högt älskad ov oss alla i rummet,
lever fortfarande. För oss. I Våra ögon. I våra huvuden, hjärtan, minnen.
Man ser hur kroppen rör sig upp och ner. Upp och ner.
Men ögonen öppnas inte. Det känns helt oförklarligt.
Helt plötsligt är kroppen still.
Jag upptäcker att jag har slutat andas...
~~~~~~~~~~~~
Tillfället kommer när man måste ut ur bubblan.
Man håller andan för att inte drunkna.
Människorna runt omkring är svåra att urskilja.
De är som streckgubbar målade med vattenfärg på ett blött papper.
Alla kollar på mig. Men jag kan inte kolla tillbaka, för jag ser dom ju inte.
Kippar efter andan och försöker komma på något som inte är jätteäckligt att äta.
Även om allt smakar aska och tårar så måste man få i sig något.
Allt i butiken är blött..
Vattenfärgen och det blöta pappret ligger på mina ögonlock.
Ur minnet 17/12 2005
